Om vi förlorar varandra i vimlet, så minns att jag står bakom dig
När varje dag känns likadan
och när det skymmer över stan
och när du drömmer
Kom ihåg mig då
När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går och
när du tröttnat
Kom ihåg mig då
Så kom äntligen dagen vi längtat efter hela sommaren. Eller ända sedan förra konserten i november förresten. Taggade till tusen begav jag, Moa, Filip, Fia och Sara oss till Zinken inne på söder. In genom grindarna kl 17 när insläppet börjar. Och vad händer? Himlen öppnar sig. Det fullkomligen vräkte ner. 17.30 var vi dyblöta. Happ, kul.
Men inte förstörde det vårat glada humör. Nej, inte en sån dag. Så vi klämde oss ner under tak på läktarna för att låta förbanden underhålla oss fram tills Lasse skulle dra igång vid nio. Vi hade kommit över de gula VIP-banden ( :D ) så vi behövde inte ens köa framme vid scenen, utan kunde lugnt knata förbi publikhavet och vakterna vid åttasnåret och ställa oss längst fram :D
Vädret fortsatte dock att vara emot oss och lite tradigt började det bli. Men vad tror ni inte händer sen? 20.55 i princip upphör plötsligt regnet, himlen spricker upp och i och med att Lasse under skrik och jubel äntrar scenen prick klockan nio tornar en gigantisk regnbåge upp sig över himlen och allt blev plötsligt ljust. Slumpen? Eller helt enkelt bara meningen.
Resten går inte att beskriva. Om det brukara vara underbart när Lasse spelar så var det här magiskt. Tredje gången gillt brukar man ju säga och det var just tredje gången jag och Moa såg honom live, och det var verkligen det bästa hittills. 18 000 pers som står upp och sjunger med i varje mening, varje ord, det, det är magiskt. Mixen av gammalt och nytt var perfekt och han lirade gamla älsklingar som "Tvivel" och "Dom sista drömmarna" vilket nästan var för bra för att vara sant. Sedan var det förstås som vanligt inte långt till tårarna under "Elegi", "Elden" och "Du hade tid".
Tidernas konsertupplevelse? Helt klart.
och när det skymmer över stan
och när du drömmer
Kom ihåg mig då
När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går och
när du tröttnat
Kom ihåg mig då
Lars Winnerbäck, Zinkensdamms IP, 9/8 2008
Så kom äntligen dagen vi längtat efter hela sommaren. Eller ända sedan förra konserten i november förresten. Taggade till tusen begav jag, Moa, Filip, Fia och Sara oss till Zinken inne på söder. In genom grindarna kl 17 när insläppet börjar. Och vad händer? Himlen öppnar sig. Det fullkomligen vräkte ner. 17.30 var vi dyblöta. Happ, kul.
Men inte förstörde det vårat glada humör. Nej, inte en sån dag. Så vi klämde oss ner under tak på läktarna för att låta förbanden underhålla oss fram tills Lasse skulle dra igång vid nio. Vi hade kommit över de gula VIP-banden ( :D ) så vi behövde inte ens köa framme vid scenen, utan kunde lugnt knata förbi publikhavet och vakterna vid åttasnåret och ställa oss längst fram :D
Vädret fortsatte dock att vara emot oss och lite tradigt började det bli. Men vad tror ni inte händer sen? 20.55 i princip upphör plötsligt regnet, himlen spricker upp och i och med att Lasse under skrik och jubel äntrar scenen prick klockan nio tornar en gigantisk regnbåge upp sig över himlen och allt blev plötsligt ljust. Slumpen? Eller helt enkelt bara meningen.
Resten går inte att beskriva. Om det brukara vara underbart när Lasse spelar så var det här magiskt. Tredje gången gillt brukar man ju säga och det var just tredje gången jag och Moa såg honom live, och det var verkligen det bästa hittills. 18 000 pers som står upp och sjunger med i varje mening, varje ord, det, det är magiskt. Mixen av gammalt och nytt var perfekt och han lirade gamla älsklingar som "Tvivel" och "Dom sista drömmarna" vilket nästan var för bra för att vara sant. Sedan var det förstås som vanligt inte långt till tårarna under "Elegi", "Elden" och "Du hade tid".
Tidernas konsertupplevelse? Helt klart.
Kommentarer
Postat av: Fagber
Very interesting site, beautiful design, keep up the good work.
Trackback